Saga Del 5

Med ett ryck vaknade Alexy.
Han sätte sig upp med tårarna sprutande
ur ögonen. EMELY!!! skrek Alexy det högsta
han kunde. Sedan bröt han ihop och la sig med kudden
över huvudet och började storgråta.
Han kunde höra hur någon öppnade dörren och tassade
in i rummet.
Det var Alexys mamma. Hon tassade fram till Alexy
och gav han en lång kram.

Det blir bra gubben...sa hon med lugnande röst.
Nnejj...Det blir aldrig bra grät Alexy och satte
sig upp igen.

Gubben lyssna, Vi är alla lika ledsna. Men det
finns inget vi kan göra. Vi får lära oss att leva
utan Emely. Det skulle hon velat sa Alexys mamma med tårar i ögonen.

Ja kanske det...Men det kommer aldrig bli som förr...aldrig nånsin mer.


Sakta...Sakta öppnade Emely ögonen. Förvirrad och nerdragen
låg hon på det blöta gräset. Det hade regnat och hon var väldigt blöt.

Försiktigt försökte hon resa sig upp, Då kom hon ihåg kedjorna.

Kedjorna var ihop kedjade med Emelys händer. Hon var aldeles
ensam, mitt ute i skogen där Bowser för 1 år sedan bundit fasst henne.
Hon klarade sig genom att tugga på gräs och blad i närheten.
Men på vintrarna var det svårt. Då levde hon på att äta den vita snön.

Nu efter 1 år var hon slut. Hon var blek med ungifär 20 sår på kroppen.
Hennes tänder var svarta och dem flesta av dem hade trillat ut, hennes hår
var så långt att det räckte nästan ner över hela ryggen.

Hon var inte den vackra och snälla Emely som hon varit en gång.
Nu var hon en fastkedjad fånge som hade tappat förståndet och
hoppet.
 
Just då hörde hon fotsteg långt bort. Förskäckt hoppade Emely
till och skrajjset kröp ihop till en boll.
Hon hade inte hört ett ända ljud på 1 halvår.

Fotstegen kom närmre och närmre och plötsligt...

Alexy...? sa Emely med förvånad röst.

"Alexy" räckte henne handen och log mot henne.
Emely försökte sträcka ut handen mot honom men lyckades
inte nå honom.


Och då efter en stund började "Alexy" försvinna.
Långsammare och långsammare...


Alexy! Alexy...Snälla hjälp mig! pustade Emely.
ALEXY!!!!!


Plötsligt var skepnaden borta.


ALLLLEEEEEXXXYYY skrek Emely för full hals.


Just då bröt hon ihop och kastade sig på marken.
Och där låg hon....Länge....länge...